Idag satte jag sadel på Lillen, efter ca ett halvår. Svullnaden under magen är helt borta nu, så det är inga problem alls att ha sadeln på. Gah, vilken lycka. Men givetvis funkar det att rida barbacka också, men vi kan inte riktigt trava så värst mycket då, i och med att han har så stor trav och jag har svårt för att hålla balansen (haha). Och medan jag sadlade så såg jag i ögonen och hela kroppen på honom hur spänningen och glädjen byggdes upp. Vi skrittade och travade lite, åh, vilken lycka. 
Även fast jag har jätteont i ryggen så gick det skitbra med ridningen ändå, han är ju så mjuk och go och snäll, min fina häst. Om jag så fick alla världens pengar för min Lillen, så skulle jag ändå aldrig någonsin släppa honom ifrån mig. 

Min älskade Lillen, jag älskar dig utav hela mitt hjärta. Går du under, följer jag med.