Idag har jag tagit en skrittur på min fina Lillen.

Han var pigg och glad, och tyckte att vår lilla skogsrunda var alldeles för kort, likaså jag. Men - jag vill inte kräva för mycket av honom.

Jag tog även en skrittur på Simba, och det gick bra!

Lite klagomål från min kära vän Sami, han vill att jag ska skriva om honom, så okej!

Sami, du är en kanonfin vän, och vi har känt varandra ganska länge. Och till sommaren ska vi fanimig ha kul, right? Vi har spenderat många hundra kronor på att ringa och smsa, haha. Många timmar har även gått åt till att chatta på msn. Men fan, vad värt. Jag vet att du alltid finns om jag vill snacka, och du är superbra på att få mig på bra humör.

Tack för att du finns! 

Det blev ingen skola idag, jag orkade inte det. Men jag kämpar på och pluggar lite hemma, yeah.

Dagens låt: AFI - The leaving song

En bild på min älskade häst från idag!
Fan, vad jag älskar honom. 

Jag kan inte sova. Jag sitter och tänker tillbaka på våren/försommaren 2011, då jag och min häst låg i allt vad vi kunde för att träna upp oss. Min älskade häst är sju år, jag har haft honom i sex år. Jag red in honom själv, vi har tränat en hel del NH, vi har haft både nergångar och stooora framgångar. Vi har en riktigt speciell kontakt, Lillen och jag. Jag förstår honom, han förstår mig. Är jag ledsen, så tröstar han mig, är jag glad, är han glad med mig. Det låter kanske helt sjukt - men så är det.

Dagen efter midsommar år 2011, så skadade han sig.

Han fick en gren uppkörd mellan frambenen, 1 dm ungefär. Veterinären kom, hon spolade såret och sydde ihop det till hälften. Hon sa att det skulle läka av sig själv. Lillen förlorade en massvis med blod den kvällen, jag trodde han skulle dö. Och hade han dött, så lovar jag att jag inte hade suttit här idag. De två första veckorna hade han hög feber, var så slö och jag trodde att han skulle dö. Det tog ungefär en halvtimme att ta in min stackars häst från hagen och in till stallet, vilket var ungefär 50 m. 

Sex veckor gick, och jag fick sitta upp på hans rygg igen, det kändes som att sväva. Han hade piggnat till ordentligt, var som innan olyckan men helt utan muskler och hull, han orkade inte mycket. Så vi skrittade en liten tur på fem minuter. 

Tiden gick men själva såret slutade inte vara, det rann gult var från såret och ner på benen, han var svullen långt upp under magen. Veterinären kom tillbaka, och sade att vi behövde komma in till hästkliniken i Karlstad. DÄR fanns ett problem. Lillen kan inte åka transport. Vi har tränat i flera år, men så fort han är inne i transporten går det inte att hålla honom kvar, han får sådan panik och kastar sig baklänges, många grimskaft har rykt på grund av det!

Då tänkte vi att vi skulle pröva att lasta honom i en hästlastbil, men att hitta en person som äger en tillräckligt stor lastbil och som ska ha tid att köra är inte lätt. Men vi letar på.

På hösten 2011 så kom veterinären och försökte göra en operation hemma på gården, men det gick inte. Ärrbildningen uppe i såret är för hård, och veterinären sade att såret är minst en och en halv dm, hua. Den operationen lyckades inte.

I dagsläget är febern borta, han är ganska pigg men såret varar till och från. Han har börjat få tillbaka hullet igen, men musklerna kommer inte tillbaka. Vi kan inte rida eller träna nu, vi tar oss en liten skrittur då och då, barbacka. Men det duger. Så länge min älskade ängel är i livet så är jag glad. Men det smärtar otroligt att det som vi slitit så hårt för var helt förgäves. Det bästa vore självklart om vi kunde lyckas få honom till hästkliniken, men det är lättare sagt än gjort. 

Lillen är min livlina, jag älskar honom av hela mitt hjärta. Jag saknar så fruktansvärt mycket att kunna spränga fram över gärdet i full galopp, hoppa över diken, rida på långturer, pulsa genom snön... Jag har så mycket fina minnen med min ängel, men de minnena är så jobbiga att se tillbaka på nu. 

Jag och Lillen några dagar innan olyckan.   

Lillen sommaren 2010.

Lillen några veckor efter olyckan, här har bushästen rullat sig!   

Lillen nu i vinter.